Mötet med Gud

Som vanligt ser jag mig mycket omkring när jag går, noterar husfasader, bilar, ansikten. Och precis då. När jag noterade ansikten fann jag ett att identifiera. Man går inte miste om det käkbenet, hans små födelsemärken och det lockiga håret. Trots solglasögon kunde han inte dölja sig. Jag såg honom.

Och sekunden senare var han borta. Vi gick i motsatt riktning. Min kropp stannade. Jag tänkte. I rapidfart. Denna man har jag väntat att möta på gatan i flera flera år. Och jag lät honom smita. Nej!

Så min kropp vände. Samtidigt som jag småsprang tänkte jag ut att fånga hans uppmärksamhet. Då insåg jag att man reagerar bäst på sitt namn. Så jag smyger bakom honom, bakom hans axel. Jag tittar en gång till. Han rör sig inte som jag trodde. Men det är han.

- Håkan?
Och han vände sig om! Sedan minns jag att chocken tog tag i mig, men jag lät mig inte visa detta. Jag fortsatte prata. Jag berättade om vårt gemensamma födelsedatum, om hans nästa skiva och han berättar att tiden flyger fort förbi. Precis som han är, beter han sig. Han är tankspridd, och jag fick ta del av detta. Sedan frågar han om jag ska se honom spela i Stockholm. Då lyfter jag fingret och trycket fingret som på en knapp, fast i luften. Och det enda jag kan förmå mig att säga är "Jag tryckte på knappen. Jag tryckte på knappen". Sedan skakar vi hand, han far vidare. Jag står kvar. Skakig, men alldeles alldeles lycklig.