Jag gick med vackraste Vera på Hornsgatan. Ni vet, hon med det vackra håret, de ljuvliga kläderna och den vackraste av alla personligheter? Och då. Då såg jag Gud. Och utbrast ett:
Håkan!
Och Håkan lyfte huvudet och sa hej
Sen gick han vidare
Men plötsligt stannade han, en meter ifrån mig. Han vände sig om.
Lyfte armen och sa: Nejmenhej!
Och mitt hjärta tog ett litet skutt
fredag
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar