Rosor intatuerades förr på dödsdömda, så om de flydde skulle alla veta om dennes straff.

Jag går runt i ändlösa timmar i mitt rum. Matar mina fiskar, pratar med dem. Jag kryper ned under rosentäcket. Sprayar parfym ut i intet. Radar upp mina solglasögon. Kollar att mitt röda hår faktiskt är rött. Testar olika hattar. Vilken passar bäst? Lägger mig framför tv'n. Reser mig upp. Kollar ut genom fönstret. Regn. Men äppelträdet blommar. Och igelkotten kanske vandrar förbi, som den gjorde förra veckan. Lyssna på lite lugn musik, men byter till r'n'b. Vad hände där? Det var inte likt mig! Då tittar jag mig omkring och märker den tomma ytan ovanför min säng. Där vi en gång satt. Jag måste ersätta stället, jag kan inte ha en tom yta. Inte så uppenbart. Kan man hänga upp en tavla? Men vad för tavla? Jag vill ha en vacker tavla. Jag äger ingen sådan. Bara en hos morfar, ett arv som är mig mycket kärt. Skakar av mig tankar om sorg och går till köket. Dricker vatten. Gör lite skramlade ägg, precis som jag gjort i över en vecka. Varje dag. Äter det på fintallriken. Tittar ut. Ser ett barn som precis lärt sig gå i märkeskläder. Vågar han leka? Reser mig upp. Pratar med fiskarna. Och lägger mig under rosentäcket igen.